Mikaela Wiggberg

Igår kom min älskade pojke upp till mig. Det är såå härligt att ha han här igen. Direkt när han kom så var vi faktiskt tvugna att hjälpa brossan med flytten in ti stan. Och då var det dags för pojken att träffa mina föräldrar. Jag tror han va rätt nervös faktiskt, men vem hade inte varit det =)
Iaf så gick allting som på räls. Pappa och Mamma gillade han skarpt.
Och det fösta pappa sa när jag var själv med han var:
-Vilken fin kille Mikaela!!!
-Jag sa: Jaaaa visst är han. Han är hur fin som helst, och sååå snäll.
-Pappa sa: JAA det märker man med en gång. Sen klappade han mig på axlen och log.
Sen sprang jag upp till mamma och berättade det pappa hade sagt. Ni förstår pappa är väldens tystaste person. Han säger inte mycket och speciellt så brukar han aldrig säga något om dom jag har träffat. Så detta var ju väldigt stort. Mamma tyckte detsamma som pappa så klart. Vi passade väldigt bra ihop, och han är väldigt väldigt fin sa hon.
Jag vet att man inte ska bry sig om vad ens föräldrar tycker, men för mig är det en slags lättnad om dom också tycker skarpt om killen man är ihop med. I slutändan så ska man ju ändå umgås och träffas allihopa, på middagar och andra saker. Jag kan inte bli Lyckligare, jag har nått toppen.


Nu sitter jag på jobbet, och det suger eftersom jag vet att Stoffe sitter hemma hos mig och bara väntar. Bara 7h kvar nu...