Mikaela Wiggberg

Respekt.
Jag Respekterar mina föräldrar det gör jag.
Men på något sätt respekterar jag mina brödrar mer,
eller man kanske inte säger respekt.
Jag menar att jag är rädd för att berätta saker för brossorna.
Mycket mer rädd för vad dom ska tycka/tänka än vad
mamma och pappa.

Flytten till Skåne kommer närmare och närmare.
Jag blir mer orolig dag för dag.
Orolig för att behöva lämna kiosken,
Orolig för att behöva lämna Matte och Syrran själva,
Orolig för att behöva berätta för brossorna att man tänkt flytta sin väg.
Ja jag var jättenervös för att flytten kanske skulle få läggas ner
och att det inte skulle bli något Skåne.
För mamma  och Pappa hade jag inga problem med att berätta om mina drömmar.
Men för Johan och Mathias, uch där var de så mycket värre.
Idag tog jag steget och pratade med johan, fast över msn eftersom jag är för feg.
Och guuud vilken lättnad.
Det va som en sten föll från mitt bröst.
När han sa: Det kommer lösa sig med kiosken. Tänk inte på det.
Se det som att du hjälper dom genom
att flytta. Att ni kan ha kvar kiosken för att ni nu bara blir 2 som jobbar.
Mina ögon blev helt glänsiga så glad jag blev.
Nu känns det verkligen som om skåne blir av och mina drömmar går i uppfyllelse.