Mikaela Wiggberg

Nu har jag precis kommit hem från 1h promenad den här gången så gick jag med en gång när Christoffer gick till jobbet så att man har det klart och slipper tänka på det senare.
Det var härigt ute inte allt för kallt heller.
Jag funderar ju alltid en massa när man är ute och spatserar det här gången kom jag att tänka på lampan.
Lampan i vårt sovrum som tyvärr inte längre existerar.

Här nedanför kommer tre berättelser:

Lampan.
Det var nästan i början av vårt förhållande kanske någon månad in, och då är ju allting så nytt och man är lite blyg av sig.
Jag var hemma hos Christoffer och hälsade på, han var på jobbet och jag satte igång att städa lite.
Bäddade sängen och dammade av hyllorna och så kom jag fram till lampan.
Lampan var ju galet fel, det finns ju alltid ett sträck på lampskärmen där tyget går ihop och den var riktad frammåt och så ska den ju verkligen inte vara!
Så jag tog i lite försiktigt och vred den men inget hände...
Så jag tog i lite till men lampskärmen rubbade verkligen inte sig. (och det är nu man ska inse att man ska låta lampskärmen vara) men nej då, jag tog i allt vad jag kunde och lyckades få runt skärmen, under samma veva som ja lyckas få runt skärmen så flyger en vitplastbit av. 
-Oj sa jag häpet..Stirrade bedrövat på biten medans nu skärmen gick som smör att vrida på eftersom hela hållaren till lampskärmen nu var sönder.
-Va sjutton gör jag nu??
Jag kanske ska berätta för Christoffer ELLER så låtsas jag som inget har hänt.
Så jag valde att inte säga något om olyckshändelsen och slängde den lilla plastbiten och städade vidare som om inget någonsin hade hänt.
Nu för någon månad sen när jag inte var hemma så gick glödlampan sönder i den nya fina lampan.
Christoffer började byta den men blir genast fundersam över vad som har hänt med hans fina lampa.
För den är ju sönder och skärmen sitter helt löst nästan nära på att ramla av helt.
När jag kommer hem så frågar han mig om jag vet vad som har hänt med lampan?
-Hmmm lampan??, lampan hmm, vilken lampa?, näää inte lampan, jag vet inte?
Christoffer börjar genast misstänka mig. Men jag blåneckar allting.
Men efter ett tag så sa jag sanningen att det här hade hänt i början när vi träffades.
Han skrattade åt det men jag fick verkligen lova han att berätta nästa gång jag råkar ha itu något.

Igår fick han reda på en annan hemlighet som jag inte vågat berätta, eller mer att jag glömde bort det...

Den gula fläcken.
Det var då jag var så sjuk och jag ska följa en regel och det är att inte dricka i sängen eftersom han är väldigt rädd om den vilket jag så klart förstår eftersom det är en väldigt fin och dyr säng.
Men jag var sjuk så jag drack lite C-vitamin citron.
Om man är klok så sätter man glaset på sängbordet men jag satte det i sängen.
Och det här gjorde jag endast för att jag viste att sängen var så stabil (om ni har sett reklamen för tempur sängen så ställer de ett glas vin i ena kanten och så hoppar dem i andra kanten, sååå stabil är sängen)
Ja, så jag tänkte vad kan hända lixom, så glaset står där vid sidan om mig medans jag ligger och tycker synd om mig själv.
När jag bestämmer mig för att dricka igen och vänder mig om och ska ta glaset som då råkar välta och all dricka rinner ut i sängen.
Det här hände för några veckor sen nu.
Och sen dess har det varit jag som har bytat lakanen i sängen.
Och hela händelsen har bara glidigt i från mig tills igår då Christoffer var med och bytte.
Och snabbt får han syn på den gula fläcken.
Jag tar fram min försvarsblick (de gulliga kattögonen) och säger det var inte meningen....
Ja sen fick jag ju dra hela den historien med för han.
Han blev väl inte så glad precis men jag har lovat att jag ska försöka få bort den gula fläcken på något sätt.

Uch jag har så mycket mer att berätta, Jag vet inte hur jag kan ha sådan otur.
Jag tycker mest synd om Christoffer som måste stå ut med allting jag förstör.
Jag menar ju verkligen ingenting av det.

Jacket i golvet.
Igår råkade jag tappa hela kaffeburken när jag skulle brygga kaffe.
Den for rakt ner på min arm (där jag nu har ett stort blåmärke) men jag mår okey nu.
Sen damp den ner rakt i bänken och vidare ner i golvet.
Det blev inga vackra märken kan jag ju säga.
Jag ger i från mig ett -åhh nej.
Jag måste vara snabbtänkt eftersom Christoffer bara är i andra rummet och snart kommer komma springandes. Snabbt lägger jag för jacket som blev i golvet  med en kökshandduk i hopp om att han inte ska se det så han slipper få sån stor chock, det räcker ju verkligen med jacket i diskbänken.
Han kommer in med den där blicken som han ALLTID ger mig när något sånt här händer.
Lite som (vad har du nu gjort Mikaela, vad har du nu tagit sönder och förstört)
Och jag tar så klart fram mina kattögon i hopp om att det ska hjälpa och säger som vanligt,
-Det var inte meningen...
Han kollar på bänken och tycker väl att det inte var så jättefarligt.
För sen kramar han faktiskt mig och säger det är tur du är söt.
Han tittar lite underande på kökshanduken som ligger på golvet och sedan tittar han på mig.
Nu tänker jag Spela så oskyldig som möjligt så kanske han inte tar bort handduken.
Det gick inte, handduken åker bort och han ger i från sig ett stort chockande ljud.
Ja jacket var ingen vacker syn. Men det var verkligen en olyckshändelse. 
Egentligen så tycker inte jag jacken blev så stora varken på bänken eller i golvet, men jag tror att just snickare ser det med så förstorad syn så allting blir så mycket värre än vad det egentligen är.
Efter detta började Christoffer prata om värdet hur det sjunker när det är massa jack i golvet o så.
Och jag lovade att jag skulle vara mer försiktig.
Men vem ser ett litet jack lixom?

Ja herregud, jag har det inte lätt ibland.